Synonym till Försona

Så kan Försona användas i en mening

• Försona mitt fel !
• Om man till exempel tänker på Charlotte Löwensköld, så hade hon också velat förmå honom att resa till Karlstad och försona sig med sin mor.
• Mildheten i denna herres uppsyn och hövligheten, varmed han vände sig till den högsinta gumman, tycktes på väg att åter något försona henne.
• Jag har ju inte ens kunnat försona mamma och dig, som han säkert skulle önska.
• Försona dig med din hustru — det är derför du kommit hit, hoppas jag.
• Du måste försona dej med henne !
• Det var ett dåligt sätt att försona, hvad ni brutit... Och nu dömer ni andra ?
• Och så blev herr Tobiasson gammal ungkarl - för att försona sitt svek.
• Men jag tror det ; och det brottet var så stort att vi behöfde vara två man att försona det.
• Det skulle försona mycket.
• Märta såg sig hastigt omkring, och i ett oemotståndligt begär att försona allt räckte hon honom sin ännu lika varmt röda kind att kyssa.
• - att lida er och genom er kunna försona - det - det hade varit vällust !
• De talade om hur väl det var, att Linnart Björnsson, sonen till Björn Hindriksson, hade hunnit hem i tid och fått försona sig med fadern.
• Det fanns inga tvivlande, inga fiender att frukta, inga brott, som icke ånger och bot kunde försona.
• - Så att han skulle kanske kunna försona sej med sin mor, menar du, bara det inte betydde, att han då också måste försona sej med mej ?
• Jag lärde känna ett oändligt trånande, brinnande begär att försona.

Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.

Mer om ordet