Så kan Förlåta användas i en mening
- Det kunde aldrig betalas, hon fick vara hur jäklig hon ville sen, han kunde inte annat än förlåta henne.
- Kan ni förlåta mig ett ögonblicks tvifvel ?
- Majorskan kände, att hon kunde förlåta kavaljererna, och hon tackade Gud därför.
- Jag har bringat er från välstånd och öfverflöd till fattigdom — så dant kan inte ens en hustru förlåta, det förstår jag nog.
- Ambrose de Ruonville-inföll Seraphine, under fortfarande djupa snyftningar-allt kunde jag förlåta dig !
- Men det fick man ju förlåta dem.
- Men i aftse har jag måst förlåta honom mycket : jag kunde ej annat, när jag såg honom ; han var ursinnig av förtvivlan.
- Säg, hvad jag skall göra, för att du skall förlåta mig ?
- Om jag handlade illa i detta, må du förlåta mig det.
- Må Gud förlåta mig min hårdhet !
- - Dig, syster, för att kyssa din klänningsfåll och bedja dig förlåta och glömma.
- Förlåt mig Fanny den sorg jag gjort dig, liksom jag skall söka förlåta den skada du tillfogat mig.
- Svårare var det att förlåta honom alla de gånger han gav mig stryk rättvist ; jag vet inte om jag har förlåtit honom det riktigt ännu.
- Må man förlåta mig de brokiga tankar, som nu spirade med ogräsets ymnighet i mitt huvud.
- Den lumpna småsjälsmoral, som inte kan förlåta ett felsteg och inte tro på en upprättelse — den fins inte till för dig.
- Men nu kan ni naturligtvis aldrig förlåta mig detta ?
- Vet ni, doktor, jag tror, att bara man lär sig att tänka, så lär man sig också förlåta alla — utom sig sjelf.
- Är det inte du i stället, som skulle be henne förlåta dig ?
- Att jag nödgas beröva Louis hans far är någonting som han så småningom kommer att förlåta mig.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
