Så kan Urskuldande användas i en mening
- Det kryper fram att jag är medicinare, men jag påpekar, aningen urskuldande, att jag inte arbetar kliniskt.
- - Det var så länge sedan jag kysste någonting som liknade en karl, sade hon urskuldande.
- När de tagit plats och åkt en bit smålog fru Balzar urskuldande och sa :
- - Du får inte klandra mig för detta, svarade gubben liksom urskuldande.
- - För allt i världen... jag menade bara... sade han urskuldande, och den böjda, smalaxlade gestalten tycktes sjunka ännu mer ihop.
- I min egenskap af rättens ordförande ber jag få höra hvad baronen kan ha att anföra till sitt försvar eller åtminstone urskuldande.
- Ett sådant ohjälpligt tröstlöst, utpinat, urskuldande, sorgdöljande, nådtiggande leende.
- Det regnar nästan alltid på min födelsedag, sa jag urskuldande.
- Han höjde handen på ett ganska befallande sätt men grinade samtidigt urskuldande.
- - Det är gott, så länge som en kan göra sej kalas i tankarna, sa notbindarn urskuldande.
- - Nej gubevars, det var inte min mening, sade patronen urskuldande och sköt hennes hand tillbaka, läs du ditt brev.
- - Nej, svarade Klara Gulla och la till, liksom urskuldande.
- Tja, sa Tracbac urskuldande, vanligen är det så att man här ute får annat att tänka på.
- liksom urskuldande sig Och aldrig länge.
- Du skulle inte ha kommit mig så nära, mumlade fru Julia urskuldande.
- Sonen presenterade och den unga flickan yttrade några urskuldande ord för sin djärvhet.
- ( halft urskuldande ).
- " Där är så fasligt med möss i mathuset ", sade han liksom urskuldande, " de sänker sig i mjölken allt som tätast. "
- insköt fästmannen snabbt och urskuldande.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
