Så kan Spöka användas i en mening
- Men hon var icke säker på, att ej mamma skulle låta en och annan ståndsfördom spöka i sitt huvud.
- Nu skulle icke den slitna klänningen spöka för honom på alla kalla dagar.
- SiffrornaZiffrorna spöka.
- Månne det är mördade drönares vålnader, som spöka där ute ?
- Hvarför låter Du honom gå och spöka i din förre mans sommarkostym ?
- Hon brukade minsann inte spöka ut sig.
- Nu kunde man alltså vänta sig, att den döde generalen när som helst skulle börja spöka på Hedeby för att kräva tillbaka klenoden.
- Så länge jag visste honom lugn och på väg att trösta sig, hade jag frid ; nu skall han spöka som det onda samvetet.
- Och hon fyllde våningen med sitt mummel, gamla människan- spöka ut sig-gamla människan-
- Men man skall då vara bra tokig för att ha lust att spöka ut sin syndiga kropp, när man lever i ett så olyckligt äktenskap som hon. "
- N:r 135 hade egendomligt nog inte upphört att spöka i mitt heta huvud.
- Af er, som skria värst, lärde jag mig aldrig, att brott behöva spöka.
- Dem har vi låtit spöka i de overkliga sfärer där de hör hemma.
- När det var en riktigt kall dag - och sådana funnos det många den vintern - då kunde den revan ordentligt spöka för herr Tobiasson.
- Ett så ’ nt onödigt fjesk ; gamla karlarne gå och spöka ut sig i koltar och bevaka !
- – Det är jättekul att spöka ut sig och gå in i en roll och släppa loss lite.
- Hon tänkte blott, att det icke finns någonting mera motbjudande än att se ungdomens passioner gå och spöka i ett gammalt ansikte.
- " Att där skall spöka, menar du ; och du kan hava rätt.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
