Så kan Sorgset användas i en mening
- Men han skakade sorgset på huvudet.
- ( Sven ser sorgset på henne, tar därefter hennes ring, som ännu ligger på bordet, kysser den och sätter den på sitt finger. )
- - Han uppfattar näppeligen era ord, viskade prästen och gav en sorgset forskande blick mot den sjuke.
- Då upphörde hon plötsligt att skratta och såg sorgset på mig.
- Men Petra log sorgset åt att den lille elegante Tage Ehrencreutz med sina fina flickhänder trodde
- Benbe svarade sorgset och värdigt :
- ( sorgset ).
- Och den fule herr Markurell svarade sorgset och ödmjukt :
- Han ser sorgset på Turbins svarta stövlar och oroar sig för att hans vän har gått ut i regnet utan något på fötterna.
- Men det är ett oändligt sorgset leende, som nästan får mig att börja gråta.
- ( snabbt och sorgset ).
- - Du är verkligen fin, sade han nästan sorgset.
- ( sorgset och allvarligt ).
- Och vid det han så sade, fick hans anlete ett så sorgset och fåraktigt uttryck, att jag kände mig mitt mellan skratt och gråt.
- Det hade kommit någonting dämpat över henne, på en gång vekt och skälmskt, kanske också ett grand sorgset.
- Det lilla huvudet med den stora nähben och de slocknande ögonen lutade sorgset på den långa, magra halsen, som stack upp ur en yvig pälskrage.
- Jag är väl ingen riktig kvinna, tänkte hon då ödmjukt och sorgset.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
