Så kan Småleende användas i en mening
- Men mitt småleende hann aldrig fram i dagsljuset.
- Gubben såg det med ett halvt, men tomt småleende, och yttrade : " Herr pastorn är väl icke gift, kan jag tro ? "
- Vattnet, han log ett nästan överjordiskt småleende, verkar det visserligen icke, men det hör ju till i alla fall...
- Det var en äldre gråskäggig herre, nästan fint klädd, åtminstone i Frideborgs tycke, som med ett småleende stirrade på henne.
- I nästa ögonblick var han åter sig själv, livlig och småleende.
- Skogsfrun stod där på tröskeln, småleende och fager.
- Sultanan lade skallran i sitt knä och svarade småleende :
- Ulla Gyllenborg och Thyra Rantzau helt nära oss fingo ett gillande småleende.
- utropade han, å, kvinnor kunna martera en till döds och bara stå och se på en med ett vänligt småleende, som hade de intet ont gjort.
- avbröt hon småleende.
- Herr von Hancken vände sig småleende mot mig.
- Jag känner inte..., svarade småleende, men halvt förlägen, hennes nåd.
- Han följde småleende efter plogen, som nu skred fram helt sakta, som om hästarna behövde vila.
- - Jag vet det, svarade O ' Henny lugnt småleende.
- Flickan svarade, halvt småleende och halvt dystert : det är för sin själ han ville hava slagvattnet, vet herrn.
- - Jag hoppas till Gud, min fader, att du skall leva längre än det trädet, sade magister Lars småleende, klappade sin far på axeln och gick.
- - Det där med att jag är gift är ju sant, sade hon småleende, fast med modifikation.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
