Så kan Småleende användas i en mening
- - Det talar jag inte om, svarade Gabel med ett urbant småleende, på en gång smickrad och stött.
- Han följde småleende efter plogen, som nu skred fram helt sakta, som om hästarna behövde vila.
- ( kommer i det samma fram och bugar sig för Elfvan, som genast vänder sig till honom med ett vänligt småleende ).
- Hon var åter lugn och småleende.
- Arvid försökte ett småleende :
- Men där satt han lugn och småleende och bara väntade.
- Vattnet, han log ett nästan överjordiskt småleende, verkar det visserligen icke, men det hör ju till i alla fall...
- Jag känner inte..., svarade småleende, men halvt förlägen, hennes nåd.
- Ulla Gyllenborg och Thyra Rantzau helt nära oss fingo ett gillande småleende.
- - Min käre greve Henrik, sade Gösta småleende, det är ingen hand, som passar för en ung kvinna att kyssa.
- - Jag hoppas till Gud, min fader, att du skall leva längre än det trädet, sade magister Lars småleende, klappade sin far på axeln och gick.
- Så strök han av sig skärmen och sade småleende :
- De grovkornigaste tvetydigheterna framlockade alltid hans stela småleende.
- Valdemar slutade att kalla på henne, och vid måltiderna mötte han henne med ett kyligt småleende.
- De gick åtskils ibland, var och en för sig, småleende eller trumpen eller vemodig.
- - Kära fru Gregorius, svarade jag småleende, det är ju ett talesätt naturligtvis, men man bör inte begagna det ens som sådant.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
