Så kan Jämra användas i en mening
- Plötsligt gick hon tätt intill honom, lade hans arm kring sitt liv och började sakta jämra sig, medan de nästan sprang.
- När pojken hade fått se den rika ådalen, hade han börjat jämra sig över att han kände sig hungrig.
- Han försökte också hålla sig tapper och inte jämra sig.
- Man behövde inte ens jämra, man behövde bara säga : Har patron samvete till det ?
- Kullan fortfor att jämra sig.
- Endera skulle far gnälla och jämra, så att de allesammans måste ut ur huset och vandra på vägarna med tiggarpåse.
- - Är det jag, som har lärt dig gråta och jämra dig ?
- Att lida var det enda vi kunde vänta, men varför lärde sig inte folk att lida med stil, i stället för att fara omkring och jämra.
- Hon krökte sig i skräck, satte händerna för munnen och började jämra sig högljutt.
- Trappan begynte knaka och jämra.
- Väckt kanske av pendylen började hon jämra och klaga över en förfärlig tyngd som pressade hennes bröst och hindrade henne från att andas.
- Då begynte jag sparka och slå och jämra, ty omfamningen var en riktig gastkramning.
- Jag vill jämra mig, för jag är bedrövad.
- Det förefaller mig, som om de endast släpade en hög benknotor mellan sig, så mager är hon, men benknotorna jämra sig och kvida.
- Jämra dig, Sion, denna känsla är svag, söndag har syndedag blivit.
- Men under sådan ohelig musik kunde det härliga instrumentet ju bara skrälla och jämra sig.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
