Så kan Ivrigt anropa användas i en mening
- Två gummor med rynkiga gula ansikten tuggade med glappande munnar och nickade ivrigt.
- Det är sant, det är sant, mumlade Tracbac ivrigt och grävde i sina vida, djupa fickor.
- Ivrigt buffar hon på dem för att kontrollera om jag har något gott med mig till henne och det har jag förstås.
- - Men det går ju ändå för de andra vattenbärarna, sade Gertrud ivrigt.
- När han talar ivrigt, lysa tänderna, stora och vita.
- Händelsen som hon dessa dagar så ivrigt sett fram emot var nu redan något förflutet.
- Med ens börjar han ivrigt gräva i snön.
- Ivrigt tog han min arm, och vi började gå hemåt.
- Molnet sänker sig ned över en trädkrona, och rymden fylles av ett ivrigt kvitter.
- Det fick hon, säger jag ivrigt och skrattar lite prövande jag med.
- - Petra, sade Tage lågt och ivrigt.
- sa Erik ivrigt.
- Låt mig lyfta på ' n, låt mig lyfta på ' n först, sade hon ivrigt och angeläget.
- Prostinnan stickade så ivrigt, att stickorna skramlade.
- Ingen var dem till mötes, och de började sins emellan ett ivrigt och hetsigt samtal under livliga åtbörder.
- sporde Sandra ivrigt, rodnande av sinnesrörelse.
- Tracbac blev plötsligt blossande röd, han viftade ivrigt med händerna och ropade : Nej, nej, för guds skull !
- Nu kommer han rakt hit-han haltar lite-han-öh, öh- ( undertryckt ivrigt ) Glad att se er Jac.
- I så fall vill jag ivrigt tillråda en kompromiss.
- Några feta duvor trippade på gången, ivrigt pickande upp ärter, som någon vänlig gammal gumma strödde ut åt dem.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
