Så kan Irrande användas i en mening
- Han hade säkert slitit mycket ont i sina dar, tänkte Karl Anton, när han såg Pils skygga, irrande ögon och förtvivlat magra ansikte.
- Det var en åtrå utan bestämt mål, utan bestämd vilja, den var het och vällustig, obestämd och irrande.
- Hon var Ekas ständigt irrande fredlösa ande.
- Vilka vägar hans irrande tankar än ha gått, självklart som en fallande sten har hans innersta vilja dragits till rikedomen.
- Alla de irrande änglaflockarna skyndade ditåt under jubelrop, och herdarna påskyndade sina steg, så att de nästan sprang.
- - Ja, Lars är så allvarlig i sina tankar och så mån att visa andras irrande tankar till rätta.
- Men hände det då, att Majus, den stora katten, hoppade upp i hans knä, tystnade han och fick en smula ro i de irrande ögonen.
- Birgers irrande ögon fäste sig på en dörr, som förde till trappan av den förut omnämnda gaveln, varifrån nu hördes ett sakta buller.
- Herr Svantepolks milda och irrande ögon ljusnade.
- Hennes irrande ögon kastade skarpa blickar omkring sig.
- Ju närmre det fatala sexslaget kom, desto osaligare blev min irrande vandring.
- Hvem vågar i aftonens strålande väckt Den mäktige konungen gäcka, Och skogarnas irrande, flygtiga slägt Med pilar och båge förskräcka ?
- Hennes irrande blick stannar ibland på mig.
- - Sergeantens tankegångar ( nu som förut litet irrande ) slöto sig icke heller denna gång, utan upplöstes i en paus.
- De irrande ögonen tycktes säga:- Jag är mycket, mycket äldre än mina år.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
