Så kan Inbilla användas i en mening
- Gå till en ihjälfrusen vinterfluga och inbilla henne att du är solsken.
- Vi kunde inbilla henne, att tant Ulla telefonerat att hon ångrat sig och kommer.
- Visserligen har månen ett starkt och klart ljus, men du vill väl inte försöka inbilla mig att den skulle kunna lysa ända till Rom ?
- Jag går ut å går med Alfred, fast inte ska du inbilla dej att jag bryr mig om Honom inte, man har vel smak.
- Frideborg skulle bara inte inbilla sig att hon var så fager.
- Han sökte inbilla sin beundrade chef att hon-i egenskap av kvinna-åldrades ungefär dubbelt så hastigt som han.
- Hon rider upp bredvid Majsan och väser : Inbilla dig ingenting.
- Stå inte där och inbilla flickstackarn en massa strunt, sa hon.
- -- Inbilla dig inte, Hans, fortfor han efter en lång tystnad.
- Det var således inte något hopp, det var nog inte värt att sitta här och inbilla sig någonting igen.
- Jag kunde ju också misstyda frökens handtryckning, inbilla mig att det låg något mer i den än fröken ville visa.
- Rätt och orätt - det är ju bara sådant som andra människor inbilla sig, det finns ju inte längre !
- - Inte ska du inbilla mig, att du är kraftlös, därför att du är liten, sade kon.
- Ni har varit rof för en berusning, och ni vill dölja felet genom att inbilla er att ni älskar mig !
- — och det är nog inte så litet, som han vill inbilla folk, det säger pappa.
- Många människor ha dock en viss förmåga att inbilla sig tro på det som de veta är osant.
- Åh, inbilla dig aldrig det, kära du !
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
