Så kan Inbilla användas i en mening
- Hur kunde jag inbilla mig det ?
- Åh, inbilla dig aldrig det, kära du !
- Det kan du inbilla dig.
- Det skall ingen komma och inbilla dem, att någon människa kan förstå ett ord av en sådan rotvälska.
- Många människor ha dock en viss förmåga att inbilla sig tro på det som de veta är osant.
- Jag skulle krossa mig själv och kasta fragmenterna av mig i Seinen, om jag ett ögonblick dristade inbilla mig vara er husbonde.
- Och att han ljög hederligt folk mitt i ansiktet, då han ville inbilla dem att han hade sett regnbågen i månsken, det var ju klart !
- - Vill du inbilla mig att du går och hänger dig ?
- Det var således inte något hopp, det var nog inte värt att sitta här och inbilla sig någonting igen.
- Hur kan du inbilla dig något så dumt ?
- Men inbilla sig inte att man betyder något.
- Han kände sig till överlopps eller som en obehörig, och han gick fort, liksom för att inbilla folk att någon väntade honom.
- Sa ja inte, att du skulle inte inbilla dej du va nån stor förbrytare ?
- Jag kunde ju också misstyda frökens handtryckning, inbilla mig att det låg något mer i den än fröken ville visa.
- Inbilla er ingenting !
- Vi kunde inbilla henne, att tant Ulla telefonerat att hon ångrat sig och kommer.
- Men inbilla er inte, att ni blir mig kvitt.
- Bl a försöker Pfizer inbilla läkare att själva använda dessa piller - de kan då bli storförskrivare.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
