Så kan Inbilla användas i en mening
- ... det tror ni er kunna inbilla mig ?
- Hon ämnade synbarligen inbilla honom att hon sov.
- Inbilla er ingenting !
- - Ja, se, det har du för du alltid ska inbilla tösa, att hon är någe fint å stort !
- Vi kunde inbilla henne, att tant Ulla telefonerat att hon ångrat sig och kommer.
- Vill du inbilla mig, att du inte huggit ur skrinet förut ?
- — Inbilla mig det !
- Ni har varit rof för en berusning, och ni vill dölja felet genom att inbilla er att ni älskar mig !
- Jag vill se detta än en gång i mitt liv och inbilla mig, att jag är den tjuguettårige fyren och du den adertonåriga tösen.
- Det var således inte något hopp, det var nog inte värt att sitta här och inbilla sig någonting igen.
- Hade du varit den du försökte inbilla mig, så bevare mig väl för att ha dig i huset !
- - Du ska aldrig kunna inbilla mej, att Charlotte har övergett dej för att i stället få en rik man, sa översten.
- — och det är nog inte så litet, som han vill inbilla folk, det säger pappa.
- Kusin sitter då väl inte och tänker på sådant där nojs, som en mjältsjuk baron försöker inbilla kusin.
- - Men inbilla dig bara inte att du överbevisat mig !
- Icke må du inbilla mig, att du vill sätta dig ned med din hustru där, blott och bart av tycke för mig ?
- Ty en sjuk kan man inbilla hvad som helst, just derför att han är mottaglig för allt.
- De vilja inbilla henne, att hon ar en martyr, och håna öppet grevinnan Märta, som om hon vore en häxa.
- Nej, vi skulle bara icke inbilla oss vara fria.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
