Så kan Gulla användas i en mening
- Det var Klara Gulla, som kom, det visste hon, fastän hon, som nu sköt upp grinden, såg ut som en herrskapsmänniska.
- Hon hade bestämt någonting gömt under den, det kunde ju vara en sändning från Klara Gulla.
- Nu lyfte karlen på huvudet, så att Klara Gulla fick se hans ansikte.
- Allt fortare och fortare stormade Klara Gulla framåt.
- Det föll sig inte en gång så väl, att Jan var hemma vid stugan och fick ta emot Klara Gulla, när hon kom.
- Sedan riktade han också ett par ord till Klara Gulla.
- Hans sång påminde Klara Gulla om en annan gammal mans, som hon inte hade velat lyssna till.
- Men längre stod inte Klara Gulla ut.
- utbrast Klara Gulla med glad röst.
- Klara Gulla var inte mer än åtta år, men rädd var hon aldrig, och nu rusade hon fram och tog tjuven på bar gärning.
- Ty Klara Gulla förställae sig inte.
- - Ja, just på det sättet, Klara Gulla, sa Linnart Björnsson med eftertryck.
- Just som Kattrina hade kommit upp på däck, la Klara Gulla armen om henne liksom för att stödja henne.
- Det finns flera böcker om flickan Kulla-Gulla.
- När Klara Gulla trädde in i den lilla stugan i Skrolycka, låg Kattrina i sängen, likblek och med slutna ögon.
- - Jag blev förvånad, jag som Klara Gulla, å jag fråga ' n vilka han mena.
- Klara Gulla behövde ingenting svara.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
