Så kan Förbarmande användas i en mening
- Han tänkte inte på annat än att rusa in, kasta sig ner för modern och anropa henne om förbarmande.
- Hon grät och ville vända, men det gavs intet förbarmande.
- Hav nåd, hav förbarmande med mig.
- Ni kan, ni kan, men ni vill ej... Se, Erika, jag är så eländig, att jag på mina knän tigger er om förbarmande !
- Prästen skulle ha velat störta ner på sina knän och be dem om förbarmande.
- Nåd, förbarmande !
- - ' Jag tror inte, att hon skulle visa er mycket förbarmande ', svarade bonden.
- I själva verket klandrade man friherrinnan nästan ännu mera än mannen, därför att man hade väntat sig mera förbarmande av ett fruntimmer.
- Fanns det väl en Gud som lyddes ned mot jorden, förbarmande sig över dessa öppna munnar, som hungrigt gapade som fågelungars näbbar ?
- Sedan bad hon, inte om hans kärlek, endast om hans förbarmande.
- Hav förbarmande med mig !
- Allt detta gav ett sådant intryck av hudlös känslighet, och hon hade sårat honom så utan förbarmande.
- Utan förbarmande landsattes Philoktetes därför på vulkanön Lemnos.
- Men Stig hade inget förbarmande.
- Men Jesus Kristus, evigt förbarmande såg han på oss och andades på dödens ben, våra vålnaders benrangel, där vi lågo.
- Förbarmande !
- utbrast han, ' visste du huru allt gått till, så skulle du icke förebrå mig för något, utan hysa förbarmande för din fader.
- Och haf förbarmande !
- Ögon, som bett om förbarmande och tiggt om frälsning.
- Förbarmande, förbarmande över allt levande !
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
