Så kan Förbarmande användas i en mening
- I vilket stycke är det du säger så ?-Fru Julia svarade tankspridd : Det var mig ett förbannat förbarmande att låta folk dö av köld.
- Fanns det väl en Gud som lyddes ned mot jorden, förbarmande sig över dessa öppna munnar, som hungrigt gapade som fågelungars näbbar ?
- Utan förbarmande landsattes Philoktetes därför på vulkanön Lemnos.
- Hon grät och ville vända, men det gavs intet förbarmande.
- Hon, som nyss hade varit vred och hotande, satt i stilla förklaring, och hennes ögon lyste av förbarmande, medlidsam kärlek.
- Då skulle alla dessa människor utan förbarmande kasta sig över henne och slå henne till döds.
- - ' Jag tror inte, att hon skulle visa er mycket förbarmande ', svarade bonden.
- I själva verket klandrade man friherrinnan nästan ännu mera än mannen, därför att man hade väntat sig mera förbarmande av ett fruntimmer.
- Kan hon förlåta mig, då fins ännu förbarmande.
- Men I han intet förbarmande !
- utbrast han, ' visste du huru allt gått till, så skulle du icke förebrå mig för något, utan hysa förbarmande för din fader.
- .lag hade icke en tanke på förbarmande, och jag gjorde icke ett försök att blidka Jag kastade mig i en stol ur stånd att stå på mina fötter.
- Förbarmande !
- Han tänkte inte på annat än att rusa in, kasta sig ner för modern och anropa henne om förbarmande.
- Esther, hys förbarmande med mig och säg då åtminstone ett hvarför, blott ett hvarför.
- Förbarmande, förbarmande över allt levande !
- Ni kan, ni kan, men ni vill ej... Se, Erika, jag är så eländig, att jag på mina knän tigger er om förbarmande !
- Prästen skulle ha velat störta ner på sina knän och be dem om förbarmande.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
