Så kan Förbarmande användas i en mening
- Förbarmande, förbarmande över allt levande !
- I själva verket klandrade man friherrinnan nästan ännu mera än mannen, därför att man hade väntat sig mera förbarmande av ett fruntimmer.
- Hon, som nyss hade varit vred och hotande, satt i stilla förklaring, och hennes ögon lyste av förbarmande, medlidsam kärlek.
- Men I han intet förbarmande !
- Förbarmande !
- Hav nåd, hav förbarmande med mig.
- Och haf förbarmande !
- Hon skulle inte ha något förbarmande och ingen respekt.
- Prästen skulle ha velat störta ner på sina knän och be dem om förbarmande.
- Han tänkte inte på annat än att rusa in, kasta sig ner för modern och anropa henne om förbarmande.
- Hon grät och ville vända, men det gavs intet förbarmande.
- Fanns det väl en Gud som lyddes ned mot jorden, förbarmande sig över dessa öppna munnar, som hungrigt gapade som fågelungars näbbar ?
- I vilket stycke är det du säger så ?-Fru Julia svarade tankspridd : Det var mig ett förbannat förbarmande att låta folk dö av köld.
- Ni kan, ni kan, men ni vill ej... Se, Erika, jag är så eländig, att jag på mina knän tigger er om förbarmande !
- Utan förbarmande landsattes Philoktetes därför på vulkanön Lemnos.
- Kan hon förlåta mig, då fins ännu förbarmande.
- Ögon, som bett om förbarmande och tiggt om frälsning.
- Hav förbarmande med mig !
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
