Så kan Famna användas i en mening
- Hägringarna ute i vildmarken hade givit honom samma känsla av overklighet - samma längtan att famna det som var fulländat.
- De sträckte trånande sina armar emot varandra, som för att famna varandra.
- Man sträcker icke som på dagen ut armarna för att gripa och famna, overksamt knäpper man händerna i knäet.
- Skuggorna av träden, mörkret som omgav henne ströko sig efter hennes kropp och ville famna henne.
- Jag vill blott omfamna henne...
- De som åto läckerheter, de försmäkta nu på gatorna, de som buros i scharlakan, de famna nu gödselhögarna.
- Låta henne famna en annan i tron att det är jag-får man göra så ?
- Och han försökte famna henne och följa henne steg för steg.
- Kom och om famna mig !
- Hon omfamnade sig själv med armar som voro alltför smala och späda att kunna famna den uppsvällda kroppen.
- Där stod en gammal pil, så tjock, att två karlar inte kunde famna om den.
- Kanske makarna skulle nå önskat resultat genom att famna varandra i en hage med blommande liljekonvalj.
- Föraktar du honom, så ska allt mörkret famna däj, å redlös ska du driva ut i avgrunder av elände !
- Men att famna en bild snarlik en själv, fastän vackrare och mera utvecklad, det är att söka forma sig efter fullkomligheten.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
