Så kan Förbarmande användas i en mening
- Förbarmande !
- I vilket stycke är det du säger så ?-Fru Julia svarade tankspridd : Det var mig ett förbannat förbarmande att låta folk dö av köld.
- Sedan bad hon, inte om hans kärlek, endast om hans förbarmande.
- Allt detta gav ett sådant intryck av hudlös känslighet, och hon hade sårat honom så utan förbarmande.
- Prästen skulle ha velat störta ner på sina knän och be dem om förbarmande.
- Hon, som nyss hade varit vred och hotande, satt i stilla förklaring, och hennes ögon lyste av förbarmande, medlidsam kärlek.
- Esther, hys förbarmande med mig och säg då åtminstone ett hvarför, blott ett hvarför.
- Då skulle alla dessa människor utan förbarmande kasta sig över henne och slå henne till döds.
- Kan hon förlåta mig, då fins ännu förbarmande.
- Ögon, som bett om förbarmande och tiggt om frälsning.
- Nåd, förbarmande !
- Men Stig hade inget förbarmande.
- - ' Jag tror inte, att hon skulle visa er mycket förbarmande ', svarade bonden.
- Utan förbarmande landsattes Philoktetes därför på vulkanön Lemnos.
- Fanns det väl en Gud som lyddes ned mot jorden, förbarmande sig över dessa öppna munnar, som hungrigt gapade som fågelungars näbbar ?
- Hon skulle inte ha något förbarmande och ingen respekt.
- Ni kan, ni kan, men ni vill ej... Se, Erika, jag är så eländig, att jag på mina knän tigger er om förbarmande !
- Hav nåd, hav förbarmande med mig.
Dessa exempelmeningar är från olika tidningar och Wikipedia.
genvägar
